Idag så är det ju exakt tio år sedan terroattackerna (stavning) i New York var. Jag har tängt ganska mycket på det hela. Jag tycker det är så synd om dom som dog den dagen och om familjerna som kände dom drabbade. Tänk bara dom här människorna som klarade sig som kämpade sig ut från stora högar av trä, glasplitter mm. Och dom som hoppade från våningarna när dom här planen körde in i byggnaden. Och dom som satt i planen som blev kapade, vilken panik dom måste ha fått. Nu läser inte dom här människorna det här men det känns betydelsefullt att skriva det här. Jag hoppas att familjer och vänner som kände någon av dom här som dog är starka och inte ger upp hoppet...